2

Demokratins kriser och segrar under 1900-talet

Detta skrev jag som en inlämningsuppgift på historieutbildningen:

För att förstå demokratins utveckling i Europa måste man gå tillbaka till första världskriget. På sätt och vis kan man säga att Europas demokratier växte ur den konflikten. Det kan låta märkligt, men är vid närmare eftertanke rätt logiskt. Effekten av kriget blev nämligen att fyra imperier föll samman: Ryssland, Tysklands kejsardöme, Österrike-Ungern och Osmanska riket. Därur växte en mängd nya länder. Även om nationalismen ofta beskylls för att ha orsakat kriget, kan den också ha haft en positiv inverkan på den framväxande demokratin. Miljontals européer hade kämpat och dött för sina respektive länder. Detta motiverade människor att kräva större rättigheter i det politiska beslutsfattandet. Karl Marx hade förutspått att nationsgränserna skulle upplösas och världens arbetare enas i en kommunistisk världsvid revolution. Första världskriget visade att den slutsatsen var helt felaktig. Kriget fick tvärtom effekten att människor inte alls samlade sig över gränserna som arbetare, utan enade sig inom gränserna som nationalister mot utländska fiender.(1) Kvinnornas roll stärktes av kriget, eftersom de tog över produktionen när männen skickades ut på slagfältet. Faktum är – vilket nog få känner till – att inte bara kvinnor utan även män inte fick fullständig rösträtt i Sverige förrän efter första världskriget. 1921 brukar anges som det år då den allmänna rösträtten infördes. Men det stämmer inte riktigt. Bland männen var det de män som gjort värnplikten som fick rösta. Värnpliktskravet togs bort först 1922. Fängelseinterner och socialbidragstagare fick inte rösta förrän 1937 respektive 1945.(2) Under första världskriget skedde också en enormt snabb teknisk utveckling, som kom att bidra till att bilda det moderna samhället.

Men demokratin fick ingen stabil etablering i Europa. ”Liberalismens triumf visade sig kortlivad”, skriver Mazover.(3) Under mellankrigstiden förvandlades den ena landet efter det andra till diktatur. I början av 1940-talet var Sverige en av få kvarvarande demokratier. 1917 skedde den blodiga revolutionen i Ryssland; 1920 återinfördes monarkin i Ungern och vissa partier förbjöds; mellan 1923-30 tog militären makten i Spanien och efter inbördeskriget på 30-talet blev Franco diktator 1939; 1922 blev Mussolini ledare i Italien och 1925 förbjöds alla andra partier; 1926 genomfördes en militärkupp i Litauen med den auktoritäre nationalistiske presidenten Antanas Smetona i spetsen; 28 maj-kuppen i Portugal 1926 ersatte den Första portugisiska republiken med Ditadura Nacional (Nationella Diktaturen); i Polen genomfördes en statskupp 1926; 1929 upplöste Alexander I av Jugoslavien konstitutionen i Jugoslavien och införde diktatur; 1933 etablerade Engelbert Dollfuss den så kallade austrofascistiska regimen i Österrike; 1933 kom Hitler till makten i Tyskland; 1934 genomfördes en militärkupp i Bulgarien;1934 ledde Kārlis Ulmanis samt krigsministern och generalen Jānis Balodis en statskupp i Lettland; 1934 fullbordades en statskupp i Estland; 1936 blev Ioannis Metaxas Greklands premiärminister och upplöste strax därefter landets parlament och konstitution; 1938 införde kung Carol II en kunglig diktatur i Rumänien och 1939 invaderade Hitler Tjeckoslovakien.

Det som skapade demokratins första kriser var flera faktorer. Efter första världskriget stod de europeiska staterna på svaga fötter. Kriget hade varit fruktansvärt kostsamt, både i mänskligt liv och pengar räknat. På den tiden fanns knappast något utvecklat välfärdssystem med t.ex. arbetslöshetsersättning. I Tyskland blev inflationen enorm, med priser 126 biljoner högre än före kriget.(4) Mellankrigstiden var överlag en otrevlig och oresonlig tid i Europa. Frankrike ville med sina stora skadeståndskrav från första världskriget krossa Tyskland. När Tyskland inte kunde betala ockuperade Frankrike 1923 det rika Ruhrområdet, där den tyska industrin låg. Samtidigt hade Frankrike fastnat i en egen finanskris. Med andra ord fick Europa inte kapitalismen att fungera, och fiendskapen fortsatte. ”Osämjan var helt enkelt för stora mellan dess ledande makter – Frankrike, Storbritannien och Tyskland”, menar Mazover.(5) Då gick USA in med lånade pengar till de krigsdrabbade länderna, men det dröjde inte länge förrän USA själva fick problem. 1929 kom den stora börskraschen, den stora depressionen. Aktiernas värde minskade dramatiskt och USA drabbades av massarbetslöshet, som senare spred sig till Europa. Fram växte en misstro mot det rådande systemet, mot liberalismen och demokratin, och mot kapitalismen. Många ville istället ha den stabilitet som funnits före kriget, som nu demokratin inte verkade kunna leverera.(6) Efter första världskriget blev det också en prioritering att bekämpa kommunismen och förhindra att revolutionen i Ryssland spred sig, vilket gjorde att demokratin kom i andra hand.(7)

”Fast den [demokratin, min anm] triumferade 1918 var den så gott som utlånad tjugo år senare”, påpekar Mazover. Demokratin var för oprövad när den kom efter första världskriget. Den kunde inte hantera politiska och ekonomiska kriser. Den prioriterade inte sociala rättigheter i svåra tider vilket gjorde att människor inte var särskilt villiga att slåss för den. Demokratin var inte, vilket kan vara svårt att förstå idag, särskilt etablerad i Europa. Europa på 1930-talet hade funnit ”andra, auktoritära, former för politisk ordning, som varken var mer främmande för den europeiska traditionen när det gällde att organisera samhälle, industri och teknologi”, skriver Mazover.

Men efter andra världskriget såg det annorlunda ut. Nationalism och raspolitik led ett stort nederlag när Hitler besegrades. Demokrati, liberalism och kapitalism spred sig över västvärlden och människors ”okränkbara rättigheter” skrevs in i europeiska länders konstitutioner. Mellankrigstidens auktoritära höger och nationalism ”undveks som rester av ett skamligt förflutet”, skriver Mazover, och de kvarvarande högerdiktaturerna uteslöts tills vidare från såväl internationella organisationer som FN samt från Marshallplanen.(8)

Dessutom skedde en avkoloniseringsprocess. Världskriget hade försvagat kolonialmakterna och därmed försvårat möjligheterna att ha kvar kolonierna. Detta kan ses som en stor seger för demokratin – världen över. Det var t.ex. så Indien blev ”världens största demokrati”, som det brukar heta, efter självständigheten från Storbritannien 1947. Avkoloniseringen skapade en stark ”självständighetsideologi”, menar Lundestad.(9) Men det var inte bara ekonomiskt svårt att behålla kolonierna, det var inte heller politiskt gångbart. Andra världskriget hade alltså förändrat synen på både ekonomisk politik samt raslig överhet mot andra folkslag. Världen fick till stor del ett nytt sätt att tänka. Enligt Lundestad blev ”kampen mot kolonialism och rasism”, en del av detta tänkesätt.(10) Dessutom hade USA och Sovjet – de nya stormakterna – inga kolonier och verkade för dess avskaffande. Sovjet kritiserade kolonialismen av ideologiska skäl.(11) Eftersom kolonialismen bestod av en protektionistisk ekonomi, är min gissning att USA motsade sig den för att få tillgång till dessa marknader, precis som de krävde att få tillgång till Europas marknader efter kriget.

Men demokratin segrade inte per automatik bara för att andra världskriget tagit slut. Tvärtom stod Europa återigen fattigt och sönderslaget av kriget, och demokratin såg ut att lida nya nederlag då det fanns människor som vände sig till kommunismen. USA befarade att kommunismen skulle sprida sig på grund av det ”ekonomiska kaos” som rådde i Europa.(12) När Storbritannien inte själva kunde hantera vänstergerillan i Grekland, samt Sovjets försök till inflytande i Turkiet, steg USA in. Storbritanniens ekonomiska problem var den ”direkta orsaken” till Trumandoktrinen, enligt Lundestad.(13) Trumandoktrinen, uppkallad efter USA:s dåvarande president Harry S. Truman, kan ses som början på kalla kriget. Syftet var att hjälpa regeringar som hotades av kommunismen och se till att kommunismen inte spred sig vidare. I doktrinen står det att USA ska hjälpa ”fria människor” bekämpa ”totalitära regimer” eftersom sådana krafter ”underminerar grunden för internationell fred och därmed säkerheten i USA”.(14) Doktrinen nämner uttryckligen Grekland och Turkiet, och påpekar att USA måste ta ”omedelbara och kraftfulla åtgärder” för att stoppa kommunismens framfart:

It is necessary only to glance at a map to realize that the survival and integrity of the Greek nation are of grave importance in a much wider situation. If Greece should fall under the control of an armed minority, the effect upon its neighbor, Turkey, would be immediate and serious. Confusion and disorder might well spread throughout the entire Middle East. Moreover, the disappearance of Greece as an independent state would have a profound effect upon those countries in Europe whose peoples are struggling against great difficulties to maintain their freedoms and their independence while they repair the damages of war. It would be an unspeakable tragedy if these countries, which have struggled so long against overwhelming odds, should lose that victory for which they sacrificed so much. Collapse of free institutions and loss of independence would be disastrous not only for them but for the world. Discouragement and possibly failure would quickly be the lot of neighboring peoples striving to maintain their freedom and independence. Should we fail to aid Greece and Turkey in this fateful hour, the effect will be far reaching to the West as well as to the East. We must take immediate and resolute action.(15)

Mazover menar att Europa ”återuppväckte” demokratin efter andra världskriget. Men det var som sagt ingen enkel eller självklar process. Politiken hade förändrats av kriget samt av ”kampen mot fascismen”, som Mazover uttrycker det. Rösträtten var mer fullständig och mänskliga rättigheter hade fått en helt ny och stor roll. Eftersom demokratin misslyckats efter det första världskriget införde flera länder demokratier med mindre demokratiska inslag. Västtyskland fick en så kallad ”kanslerdemokrati” eller ”demokratur”, som Mazover också kallar det, med en stark regeringsmakt. Landet antog också en grundlag som styrde partierna och deras demokratiska struktur. Nationalsocialistiska och kommunistiska partier förbjöds. Detta kan väl ses som både segrar och förluster för demokratin. Som sagt: demokrati med icke-demokratiska inslag. Även Hitler förbjöd ju partier. Samtidigt tilläts CIA tillämpa ”psykologisk krigföring” mot den radikala vänstern och beväpnade militanta celler i flera länder för att bekämpa kommunismen. En annan viktig aspekt är att det uppstod en utbredd känsla av att ”alla ismer är föråldrade”. Kriget hade gjort folk trötta på ideologier. Detta ledde till en mindre polariserad attityd mellan partier vilket hjälpte demokratin att fungera genom kompromisser som tidigare varit otänkbara. Mazover menar att denna politiska tolerans fick skjuts av att demokratins ”återfödelse” kom samtidigt som en varaktig ekonomisk tillväxt, vilket ju inte varit fallet efter första världskriget. ”När människornas liv blev mer bekväma och blomstrande inhöstade det politiska systemet sin belöning”, skriver han.(16)

Demokratin vann dock inte överallt. De länder som redan hamnat under sovjetisk ockupation gick tvärtom åt andra hållet, mot diktatur – en kommunistisk sådan. Världen splittrades i två delar, i öst och väst, där helt olika system och värderingar stod tvärt emot varandra: diktatur mot demokrati, socialism mot kapitalism.

Demokratin i västra Europa säkrades delvis genom amerikanernas agerande. Det var framför allt USA som ledde utvecklingen i Västeuropa, politiskt, ekonomiskt och militärt. Men även kulturellt, vilket syns än idag i sådant som kulturella trender och Hollywoodfilmer. I en politisk artikel i Expressen kan man läsa: ”Sverige ser sig gärna som den 51:a delstaten, och få länder är så präglade av amerikansk kultur och språk”.(17) USA:s påverkan innebar en signifikant förändring i Europa. Tidigare hade Tyskland varit den dominerande kraften, men världskrigen försvagade den tyska kulturen. Håkan Arvidsson, universitetslektor i historia vid Roskilde universitet, poängterar att ”tysk kultur har lidit skada av den skuldbörda som lagts på landet för båda dessa krig. Efter det senaste kriget kom tysk kultur att nedvärderas i så gott som alla europeiska länder.”(18)

Det amerikanska återuppbyggnadsprogrammet Marshallplanen spelade en viktig roll för att få Europa på fötter igen. Men USA ställde motkrav på de mottagande länderna. Planen tvingade Västeuropa att liberalisera sig, begränsa kontakterna med Östeuropa och ge USA inflytande på utformningen av de enskilda ländernas ekonomi. I retur fick länderna ekonomiskt bistånd. ”USA ville infoga de västeuropeiska länderna i ett omfattande internationellt nät”, skriver Lundestad och påpekar att USA redan 1946 försökte få dem att ansluta sig till Världsbanken och Internationella valutafonden. Nato i sin tur, ”förde USA och Västeuropa samman, militärt och politiskt”.(19) Detta var ett effektivt och smart sätt att integrera Europa i det internationella nät som USA hade lagt ut, och förhindra sovjetiskt inflytande i länderna. Till skillnad från efter första världskriget sågs Tyskland inte som en fiendestat utan fick tvärtom del av hjälpen. Detta var kanske avgörande för demokratins etablering i Västeuropa. Även om Tyskland hade försvagats var det fortfarande ett av Europas största och viktigaste länder. Tyskland blev nu i stället ”ett pris som stormakterna tävlade om att vinna”, skriver Lundestad och påpekar att utan Västtysklands återuppbyggnad hade Europa inte kunnat resa sig ekonomiskt. ”Västzonerna [i Tyskland, min anm] kom således att spela en viktig roll vid utarbetandet av Marshallplanen 1947”, påpekar Lundestad.(20)

På den östra sidan i Europa stod kommunistiska Sovjetunionen och Warszawapakten, som förutom Sovjet innefattade Folkrepubliken Polen, Folkrepubliken Ungern, Folkrepubliken Bulgarien, Östtyskland, Socialistiska republiken Rumänien, Tjeckoslovakiska socialistiska republiken samt Socialistiska folkrepubliken Albanien. Warszawapakten bildades 1955 delvis som en respons på att Västtyskland gått med i Nato samma år. Men det rådde knappast full vänskap i eller mellan de kommunistiska staterna. Dels fanns det ett motstånd mot kommunismen, dels fanns det osämja bland de kommunistiska aktörerna. Efter Stalins död 1953 skedde en avstalinisering i Sovjet som föranledde revolten i Ungern 1956, som dock slogs ned hårt av Sovjet. 1968 invaderades Tjeckoslovakien av Warszawapakten, sedan landets president öppnat upp för reformer med vissa demokratiska inslag. Brezjnevdoktrinen var Sovjetunionens utrikespolitiska doktrin och innebar att Sovjet ansåg sig ha rätt att ingripa i de länder där kommunismen hotades, vilket gör att den delvis kan ses som ett svar på Trumandoktrinen, som alltså ville bekämpa kommunismen. I Östeuropa krossade Sovjetimperiet således alla demokratiska försök.

Demokratins stora segrar kom inte förrän Sovjetunionen började rasa samman. Då försvann det kommunistiska järngreppet över Östeuropa. Detta berodde till stor del på en man, Michail Gorbatjov, som ledde Sovjet från 1985 fram till dess fall 1991. Gorbatjov kunde kliva fram allt eftersom hans partikollegor åldrades och försvann. Han representerade någonting nytt.”En efter en av de åldrade sovjetiska particheferna dog, och 1985 utsågs till slut en man för en ny tid – Michail Gorbatjov”, kan man läsa i en historisk artikel i Dagens Nyheter.(21)

Gorbatjovs reformer – glasnost (öppenhet) och perestrojka (nydaning) – öppnade upp för politisk frihet och opposition i landet. Människor kunde plötsligt tala om kommunismens problem och Stalins terror. Till skillnad från tidigare sovjetiska ledare ville Gorbatjov inte använda militären för att slå ned antikommunistiska yttringar i sovjetiska lydstater och 1989 övergavs Brezjnevdoktrinen helt. Detta fick stora effekter, då oppositionsgrupper och fria tankar plötsligt kunde ta form. Lundestad kallar Gorbatjovs politik för en ”avgörande faktor” för utvecklingen i Östeuropa. ”Genom sin allt starkare kritik av den tidigare kursen skapade han nästan intrycket att de östeuropeiska länderna borde undvika den sovjetiska vägen”, skriver han.(22)

Samtidigt började människor organisera sig, vilket var en viktig del i demokratiseringsprocessen. Den polska fackföreningen Solidaritet, som leddes av Lech Wałęsa, blev en massiv rörelse med tio miljoner medlemmar som kom att spela en stor roll för kommunismens fall inte bara i Polen utan i hela Östblocket. Solidaritet vann 99 av 100 platser i den polska senaten 1989.”Under loppet av ett halvt år, från de relativt fria valen i Polen i juni [1989, min anm] till Ceausescus fall i Rumänien i december, avvecklades hela det gamla systemet i Östeuropa”, skriver Lundestad.(23) Walesa tilldelades Nobels fredspris och blev Polens förste president när kommunismen försvunnit.(24)

Efter Sovjetunionens fall var de nya östeuropeiska staterna ”ytterst angelägna att ansluta sig till Europa”, skriver Mazover.(25) Demokratierna har sedan stegvis säkrats genom en betydande militär, politisk och ekonomisk integration med Västeuropa och USA. 2004 anslöt sig åtta östeuropeiska stater till EU. Ett dussintal av länderna har gått med i Nato.

Men demokratins segrar berodde på fler faktorer. Kapitalismen, som jag nuddat vid ovan, hade visat sig vara ett mycket bättre fungerande system än kommunismen. Efter Gorbatjovs reformer insåg även sovjetiska ekonomer att planhushållning och kollektivt ägande inte fungerar. ”Alla jämförelser med ekonomierna i väst tycktes peka på fördelarna med marknadsekonomi och privat ägande”, skriver ekonomihistorikern Lennart Samuelson och påpekar att perestrojkan sammanföll med ”den neoliberala frammarschen i Västeuropa”.(26) Sovjets kollektivjordbruk klarade inte av produktionen och landet var tvunget att importera. Ett av Sovjetunionens stora misstag var att man drevs av starka ideologiska krav som inte fungerade i praktiken. ”Bara när det gällde alkoholkonsumtionen slog öst väst”, påpekar Mazover.(27) Med andra ord: demokratin segrade mycket tack vare att kapitalismen segrade. Detta går att jämföra med Kina, som givit upp sin kommunistiska ideologi i ekonomisk mening och stegvis infört en stark fungerande marknadsekonomi. Det politiska tvångsväldet har dock fortsatt och demokratin har knappast segrat fullt ut i Kina.”Demokratin passar européerna idag, dels för att den är förbunden med kapitalismens triumf och dels för att den inkräktar mindre på deras liv än något av alternativen”, fortsätter Mazover.(28) Mazover går så långt som att säga att det inte var demokratin som var den verkliga segraren 1989, utan just kapitalismen. Demokratin hade ju visat sig inte kunna stå på egna ben efter kapitalismens kris 1929. Européerna tror inte längre tror på politik, menar som sagt Mazover. Världskrigen, där -ismer som nationalsocialism och kommunism drog i folkmassorna och bekämpade varandra till sista blodsdroppe, har gjort européerna ”ideologiskt utmattade”, påpekar han. Därför fungerar demokratin – än så länge.(29)

Det är intressant att se hur ung, och inte särskilt självklar, den europeiska demokratin egentligen är. Sverige fick sin nuvarande regeringsform 1974 och den allmänna rösträtten är inte ens 100 år gammal. Vad hade hänt om USA efter andra världskriget lämnat Europa åt sitt öde och låtit Sovjetunionen verka fritt? Då hade demokratin kanske inte sett så många segrar, och diktaturen vunnit i fler länder. Men – som jag påpekat – USA såg också egna stora förtjänster i att hjälpa Europa. Militära, ekonomiska, kulturella och politiska förtjänster. USA är än idag en stark kraft i Europa och har sedan andra världskriget haft tiotusentals militärpersonal stationerade på kontinenten.(30) Men har demokratin för alltid segrat? Det kan man nog inte säga. Europa genomgår just nu djupa historiska förändringar med stor invandring från Mellanöstern och Afrika, samhällsomstörtande terrorattacker, många så kallade utanförskapsområden, växande invandringskritiska partier och ett EU som inte ens kan hålla kvar Storbritannien i sin hägn eller lösa skuldkriser som den i Grekland. Var kommer detta sluta?

Richard Langéen

Källor:

1 Lundestad. G, Öst, väst, nord, syd : huvuddrag i internationell politik efter 1945, s. 374
2 Populär Historia, Perspektiv: Rösträttens begränsningar, http://popularhistoria.se/artiklar/perspektiv-rostrattensbegransningar/
3 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 18
4 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 129
5 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 129
6 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 132
7 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 18
8 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 326
9 Lundestad. G, Öst, väst, nord, syd : huvuddrag i internationell politik efter 1945, s.323
10 Lundestad. G, Öst, väst, nord, syd : huvuddrag i internationell politik efter 1945, s. 50
11 Fordham University/UN, Nikita Krushchev:Address to the UN General Assembly, Sept. 23 1960,
http://sourcebooks.fordham.edu/mod/1960khrushchev-un1.html
12 Lundestad. G, Öst, väst, nord, syd : huvuddrag i internationell politik efter 1945, s. 50
13 Lundestad. G, Öst, väst, nord, syd : huvuddrag i internationell politik efter 1945, s. 51
14 Yale Law School, Truman Doctrine, http://avalon.law.yale.edu/20th_century/trudoc.asp
15 Yale Law School, Truman Doctrine, http://avalon.law.yale.edu/20th_century/trudoc.asp
16 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 315-321
17 Expressen, Trump har redan hänt i Sverige, http://www.expressen.se/nyheter/trump-har-redan-hant-har-i-sverige/
18 SvD, En upprättelse för den tyska kulturen, http://www.svd.se/en-upprattelse-for-den-tyska-kulturen
19 Lundestad. G, Öst, väst, nord, syd : huvuddrag i internationell politik efter 1945, s. 208-209
20 Lundestad. G, Öst, väst, nord, syd : huvuddrag i internationell politik efter 1945, s. 48
21 DN, Lech Walesa om sitt livsverk, http://fokus.dn.se/walesa/
22 Lundestad. G, Öst, väst, nord, syd : huvuddrag i internationell politik efter 1945, s. 271
23 Lundestad. G, Öst, väst, nord, syd : huvuddrag i internationell politik efter 1945, s. 270
24 SR, Den tändande gnistan, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3304&artikel=3234327
25 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 436
26 Forskning & Framsteg, Därför föll Sovjetunionen, http://fof.se/tidning/2011/10/darfor-foll-sovjetunionen
27 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 399
28 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 435
29 Mazover. M, Den mörka kontinenten, s. 435
30 Slate, We Have How Many Troops in Europe?,
http://www.slate.com/articles/news_and_politics/explainer/2004/08/we_have_how_many_troops_in_europe.html