Ryska revolutionen – hur rysk var den?

I den här inlämningsuppgiften, som jag skrev på historieutbildningen, jämför jag den franska och ryska revolutionen. Det intressanta är att jag tar upp den judiska delaktigheten i den ryska revolutionen, något som ofta avfärdas som en ”antisemitisk” myt eller konspirationsteori. ”Myten om en revolution ledd av judar” skriver t.e.x Göran Greider på Aftonbladet. ”Därför lever myten om den judiska konspirationen” skriver Klas Gustavsson, fil dr i sociologi och verksam vid Lunds universitet, på DN.se. Här bekräftar jag teorin på universitetsnivå. Arbetet fick högsta betyg.

Den ryska revolutionen (1917) inträffade mer än hundra år efter den franska revolutionen (1789). Den franska revolutionen ingick i det så kallade ”långa 1800-talet” (1776-1914), som präglades av revolutioner, nationalism och formandet av demokrati.(1) I Ryssland störtades tsar Nikolaj II, och i Frankrike störtades monarken Louis XVI. Men omvälvningarna i Ryssland kom alltså senare. Revolutionerna är både lika och olika varandra.

Revolutionen i Ryssland ledde till ett blodigt inbördeskrig mellan bolsjeviker (Röda armén) och den antibolsjevikiska Vita armén, där miljoner människor ska ha dött.(2) Även i Frankrike ledde revolutionen till inbördes stridigheter som Vendéeupproret. Men revolten i Vendée var mer lokal.(3) Däremot var de franska revolutionskrigen, som utkämpades mot europeiska grannstater som såg med oro på utvecklingen i Frankrike, betydligt mer omfattande.

I Ryssland hade ett revolutionärt förspel pågått i många år, något som inte var fallet i Frankrike. Det förekom revolutionära proteströrelser i Ryssland redan under senare delen av 1800-talet, något jag återkommer till längre ned. 1905 inträffade ”Blodiga söndagen” vid Vinterpalatset i Sankt Petersburg, då tsarens soldater dödade hundratals protestanter. Händelsen provocerade fram en revolution, som dock slogs ned på hösten samma år. 1905 års revolution gjorde att tsar Nikolaj II genomförde mer eller mindre misslyckade försök till förändringar i landet, som införandet av parlamentet, Duman.(4) 1917 inträffade först februarirevolutionen, då tsaren störtades, och sedan oktoberrevolutionen, då det kommunistiska bolsjevikpartiet tog makten. Den ryska revolutionen bestod alltså av delrevolutioner. Däremot pågick den franska revolutionen som sådan mycket längre, från stormningen av Bastiljen 1789 till Napoleons statskupp 1799. Men även i Frankrike tågade tusentals människor mot kungens palats, genom Kvinnotåget till Versailles i oktober 1789.(5)

Såväl i Frankrike som i Ryssland mördades landets ledare. Ludvig XVI och Marie-Antoinette halshöggs och Nikolaj II sköts till döds tillsammans med sin familj.(6) Dessutom kan både Ludvig XVI och Nikolaj II karakteriseras som ganska svaga härskare, vilket säkert inte gjorde revolutionerna svårare att genomföra.(7)(8)

Den franska revolutionen grundade sig på ett folkligt missnöje mot den rika överheten som lät folket svälta samt på upplysningen och frihetstörstande idéer från filosofer som Voltaire och Rousseau. Landet hade drabbats hårt av kostnaderna från den amerikanska revolutionen, där man stöttat de amerikanska kolonierna i deras frihetskrig mot Storbritannien. Även i Ryssland förekom det svält och ett stort missnöje mot tsaren, särskilt efter det mödosamma första världskriget.(9) Båda länderna var autokratier som saknade riktig vilja att dela den politiska makten med folket. Men den ryska revolutionen grundade sig också på en specifik politisk ideologi, en -ism, socialismen eller kommunismen, som knappast spred demokrati och frihet, hur lång tid det än gick. Man kan säga, att den ena revolutionen försökte tillämpa Voltaires och Rousseaus idéer, och den andra Karl Marx idéer.(10)

Båda revolutionerna fick periodvis totalitära och blodiga konsekvenser. I Frankrike genom det så kallade terrorväldet några år efter revolutionen, där stridigheter mot kontrarevolutionärer, och även mellan revolutionärerna, ledde till att cirka 40 000 människor avrättades.(11) Det kan jämföras med den röda terrorn i Ryssland, som användes av den socialistiska fraktionen i inbördeskriget. I Ryssland skulle dock terrorväldet fortsätta även efter inbördeskriget, genom den totalitära läran kommunismen och grymma diktatorer som Vladimir Lenin och Josef Stalin, som erövrade östra Europa. (Det är en myt att Lenin var en mänskligare ledare än Stalin. Det var Lenin som formade den grymma Sovjetstaten och dess ideologi, det var han som avrättade hela den tsariska familjen, det var han som upprättade den fruktade underrättelsetjänsten Tjekan samt drev på den ”röda terrorn”.(12)(13) Även i Frankrike reste sig en envåldshärskare i form av Napoleon, som 1804 krönte sig själv till kejsare. Napoleon erövrade västra Europa, men eftervärlden och historiker ser nog, i varje fall som jag uppfattat det, mer positivt på Napoleon än Stalin.

Att revolutionen i Ryssland var så omfattande och dessutom kommunistisk, gör den unik i historien. Sovjet existerade mellan 1922-och 1991. Den franska revolutionen ses som början på den upplysta, frihetliga och demokratiska världen, medan revolutionen i Ryssland snarare ses som början på det motsatta: ett totalitärt mörker. Kommunismen finns, i olika former, kvar än idag. Den spred sig till många länder: Kina, Kambodja, Kuba, Nordkorea etc. Sovjet gav stor legitimitet till ideologin, så utan revolutionen 1917, hade kommunismen kanske dött ut. Men båda revolutionerna kan räknas till de mest inflytelserika revolutionerna de senaste århundradena. Världen hade varit mycket annorlunda utan dem.

Det är till och med möjligt att den ryska revolutionen inte hade ägt rum utan den franska. Men det är mest mina egna funderingar. Den franska revolutionen var ju så genomgripande att Frankrikes grannstater försökte stoppa vidare spridning genom krig. Fransmännen ska dessutom ha velat sprida revolutionen vidare. Detta ledde till de franska revolutionskrigen.(14) Efter revolutionen i Frankrike kände Europas monarker nog aldrig sig riktigt säkra igen. Händelserna i Frankrike kan mycket väl ha varit startskottet på det som till slut skulle sänka även tsardömet i Ryssland.

I en tidigare uppgift på kursen, skrev vi om det ekonomiska inflytande som hugenotter och judar fick i det tidigmoderna Holland, sedan de flytt dit från andra länder. I Ryssland fanns också en stor grupp judar innan och under revolutionen 1917. En kontroversiell tes är, att denna minoritet spelade en viktig roll i revolutionen. Detta brukar enkelt avfärdas som en ”antisemitisk” konspirationsteori eller myt. Men är det så enkelt? Det finns flera etablerade källor, däribland judiska, som menar att många judar var inblandade. Encyclopaedia Judaica, det ledande uppslagsverket om judar och judendomen, skriver att ”Enskilda judar spelade en viktig roll i de tidiga stadierna av bolsjevismen och sovjetregimen”.(15) Encyclopaedia Judaica menar att det uppstod en blodig konflikt mellan kontrarevolutionärerna, som sägs ha varit ”antisemitiska”, och judar, vilket ”drev den största delen av ryska judiska ungdomar in i leden av bolsjevikregimen”. Uppslagsverket skrivare vidare (Jag översätter bara citat där jag känner att jag inte riskerar förlora innebörd och mening.):

Den kommunistiska rörelsen och ideologin spelade en viktig roll i judiskt liv, särskilt på 1920-talet 1930-talet, och under och efter andra världskriget.

En annan judisk encyclopedia, Jewish Encyclopedia, påpekar att tsar Alexander II (död 1881) hade öppnat upp de ryska universiteten för judar, och att detta skapat en stor grupp intellektuella och sedermera socialistiska judar. Plötsligt var judarna, tack vare socialismen, likar med etniska ryssar:

While in Germany socialism has attracted individual Jews, in Russia it has become a movement of the Jewish masses … This was the time when the universities became the hotbeds of socialistic agitation: the Socialists preached and practised the doctrine of equal rights, without distinction of race or creed; and the Jewish student, welcomed as a social equal, began to feel like one of the Russian people. As a natural consequence, numbers of Jewish students threw themselves into the Russian socialistic and revolutionary movement.(16)

Även i etablerade svenska källor, som Dagens Nyheter, kan man läsa om förklaringar till ”varför just judar kom att bli så engagerade i ryska revolutionen och dess senare verkställande organ”. Fil. dr Per Landin skriver:

Det är ett faktum att hälften av bolsjevikpartiets högsta ledare var judar, liksom att judiska bankmän investerade stora penningsummor i detta antikapitalistiska företag … Efter revolutionen anslöt sig många sådana judar till bolsjevikerna, radikala personer som ville lösgöra sig ur den historiska kedjans länkar genom att ansluta sig till den proletära internationalismen.(17)

Att det fanns utländska relationer med bolsjevikerna bekräftas av andra källor. I Privata Affärer nr 1 2008 kan man läsa att bankiren Olof Aschberg, Robert Aschbergs farfar, kallades ”den röde bankiren” på grund av ”sina affärer med kommunistregimen”.(18) Förutom bankir var Aschberg en stor ikonsamlare och genom samarbetet med den sovjetiska regimen deltog han i ”en av de största organiserade stölderna i modern historia”, som Martin Kragh, ekonomie doktor och forskare vid Uppsala Centrum för Rysslandsstudier och Handelshögskolan i Stockholm, uttrycker det. Banker i Sverige hjälpte Moskva att tvätta den tsarryska centralbankens betydande guldreserver. Kragh fortsätter:

Ledande var bankiren Olof Aschberg, som genom sina kontakter tog emot cirka 500 ton konfiskerat guld under åren 1917-1921. Guldet smältes om i Stockholm, och fick svenska insignier där tidigare de tsarryska hade suttit. På så vis gick det inte att spåra. Aschberg deltog senare i försäljningen av tsarryska juveler på europeiska auktionshus, och hans egen samling av ryska ikoner hörde till en av världens mest exklusiva (i dag på Nordiska museet). En del av ikonerna, säkerligen, kom från några av de tusentals kyrkor som kommunisterna plundrat.(19)

Kragh påpekar att den viktigaste konsekvensen av Aschbergs hjälpande hand ”avsevärt stärkte bolsjevikernas ställning”. Denna utländska inblandning, kan vara en skillnad mellan revolutionerna i Frankrike och Ryssland.

I boken ”Jews and Revolution in Nineteenth-Century Russia”, som går att läsa på Google books och som getts ut av Cambridge University Press, betonar författaren, professor Erich Haberer, judarnas roll i den tidiga revolutionära rörelsen i Ryssland. I det sista kapitlet, där han drar sina slutsatser och som heter ”Conclusion: Haskalah and the socialist promise of salvation” (Haskalah var en omfattande intellektuell judisk rörelse i östra Europa), skriver han:

The Jewish epigones of Narodnaia Volia [en ledande revolutionär rörelse i Ryssland, min anm] yield the most compelling evidence of the outstanding role of Jews in the Russian revolutionary movement. Always prominently represented in its leading circles and organizations, they sustained the movement in its darkest hour and preserved its tradition for the new parties of opposition which arose in the 1890s. The fact that the arrests of the late eighties netted a disproportionally large number of Jews was an accurate reflection of their historic importance. It also confirmed the long-standing conviction of tsarist officials that the Jews were a particularly hardy and volatile element accounting for much of the political unrest of the two decades between 1870 and 1890. What the police official of the Third Department, M. M. Merkulov, had already voiced with grave concern in 1877 – namely, that the Jewish youth was an important potential source of recruits for the revolutionary movement – had become a stark reality ten years later. Now, in 1887, it appeared to the authorities that the movement was kept alive, in spite of heavy losses, only because of the continuous supply of Jewish recruits, who, skilfully evading the police, constantly started up new pockets of revolutionary resistance. Venting his frustration over this phenomenon, the Moscow chief of police wrote in February 1887: ‘The very people who resist a transition to a peaceful program are the Jews who recently have been quietly attempting to grasp the initiative of the revolutionary movement in their hands.’ The same sentiment was expressed by General N. I. Shebeko in his comprehensive report of socialist subversion in Russia, 1878–87.(20)

Ytterligare en judisk encyclopaedia, Yivo, som drivs av det förnäma YIVO Institute for Jewish Research, menar att den ryska revolutionen gav judarna större friheter och möjligheter än någon annanstans i världen, och att antalet judar i den nya regimen, i kulturella institutioner och i högre utbildningar ”steg astronomiskt”. I uppslagsverkets artikel om den ryska revolutionen, författad av Zvi Gitelman, professor i judiska studier, står det att läsa:

The revolutions of 1917 brought greater freedoms and opportunities to the largest Jewish population in the world than they and their ancestors had ever enjoyed. For a decade and more after the Bolshevik revolution, which shattered hopes for the emergence of a democratic Russia, Jews and others enjoyed educational and occupational opportunities denied to them under the tsars—unless, that is, they were judged to be of the wrong class affiliation or even origin. The number of Jews in governmental posts and higher education, as well as in cultural institutions, rose astronomically…Only a tiny minority of Jews in Europe and the Americas sympathized with communism…but Jews were overrepresented in the Communist movements(21)

När revolutionen var på väg att lyckas återvände många av de revolutionärer, däribland Lenin, som tvingats fly från tsaren. En stor del av dem var judar, påpekar Gitelman:

On 16 October, a list was published of 159 such émigrés who had arrived in sealed trains from Germany. S. G. Svatikov, the special commissar of the Provisional Government in charge of abolishing the secret police that had worked abroad for the tsars, ascertained that there were at least 99 Jews among them. In the group of 29 that had accompanied Vladimir Ilyich Lenin, leader of the Bolsheviks, there were 17 Jews.

Zvi Gitelman förklarar att bolsjevikernas ryska motståndare såg judarna som ansvariga för den kommunistiska omvälvningen, och därför kallar han Röda armen för judarnas ”beskyddare”.(22) Detta ska, precis som jag citerade ur Encyclopaedia Judaica, ha gjort att många judar sökte sig till den nya Sovjetregimen. Gitelman, som alltså betonar judarnas oproportionerliga del i den revolutionära rörelsen, kallar det samtidigt en ”antisemitisk myt” att kommunismen var en ”judisk konspiration”. Men det relevanta är kanske inte huruvida kommunismen var en konspiration. Rent historiskt, är det såklart intressant att veta om en etnisk minoritet bidrog till revolutionen och i så fall varför. På samma sätt som det är intressant att hugenotter och judar hade ett ekonomiskt inflytande i 1600-talets Holland. Om den judiska minoriteten spelade en roll i den revolutionära rörelsen i Ryssland, är det, så vitt jag vet, en annan skillnad i jämförelse med den franska revolutionen. Enligt källorna ovan, utgjorde judar – åtminstone periodvis – en oproportionerligt stor och viktig del av den revolutionära rörelsen.

Enligt Encyclopaedia Judaica var de ryska tsarerna, sedan generationer tillbaka, antisemiter. Nikolaj II, den siste tsaren, kallas för en ”otvivelaktig judehatare”.(23) Detta kan ha varit ett motiv hos de judar som blev revolutionärer. Att påstå att judar inte medverkade i revolutionen, är enligt min mening historiskt inkorrekt. Det är inte heller logiskt. Om det nu fanns judar som såg tsaren som en antisemitisk fiende (precis som icke-judiska revolutionärer av olika anledningar säkert såg tsaren som sin fiende), varför skulle de då inte ansluta sig till motståndarsidan?

Ledande judiska kommunister som Lev Trotskij (född Lev Davidovitj Bronstein), kunde själva förklara socialismen som en del i kampen mot antisemitismen. I en intervju med Jewish Daily Forward från 1937, återgiven på nätet av Jewish Virtual Library och Encyclopaedia Judaica, menar Trotskij att lösningen på den judiska frågan och antisemitismen, skulle komma “genom frigörelse av hela mänskligheten av den internationella socialismen”. Han säger vidare:

Ju längre det ruttna borgerliga samhället lever, ju mer och mer barbarisk kommer antisemitismen bli överallt.(24)

Richard Langéen

Källor:

1 Studentlitteratur, 2014, ”En samtidig världshistoria”, M. Sjöberg, s. 789
2 Populär Historia, 25/01/09, ”Röda arméns historia”, http://www.popularhistoria.se/artiklar/roda-armens-historia/
3 Studentlitteratur, 2014, ”En samtidig världshistoria”, M. Sjöberg, s. 564
4 Studentlitteratur, 2014, ”En samtidig världshistoria”, M. Sjöberg, s. 806
5 Awesome Stories, ”Women’s March to Versailles”, C. Bos, https://www.awesomestories.com/asset/view/Women-s-March-to-Versailles
6 Aftonbladet, 12/07/98, ”Min lyckliga lott att få avrätta ryska tsarfamiljen”, wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9807/12/telegram/utrikes18.html
7 Biografiskt lexikon för Finland, ”Nikolaj II”, http://www.blf.fi/artikel.php?id=3231
8 Studentlitteratur, 2014, ”En samtidig världshistoria”, M. Sjöberg, s. 806
9 Studentlitteratur, 2014, ”En samtidig världshistoria”, M. Sjöberg, s. 806
10 History.com, ”French revolution”, http://www.history.com/topics/french-revolution
11 Studentlitteratur, 2014, ”En samtidig världshistoria”, M. Sjöberg, s. 565
12 Routledge, 2012, ”Lenin’s Terror: The Ideological Origins of Early Soviet State Violence”, J. Ryan, s. 3 ff
13 Studentlitteratur, 2014, ”En samtidig världshistoria”, M. Sjöberg, s. 807
14 Nationalencyklopedin, ”revolutionskrigen”, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/revolutionskrigen
15 Encyclopaedia Judaica/Encyclopedia.com, 2007, ”Communism”, http://www.encyclopedia.com/article-1G2-2587504545/communism.html
16 Jewish Encyclopedia, ”Socialism”, http://www.jewishencyclopedia.com/articles/13822-socialism
17 DN.se, 04/11/16, ”Vad vill han säga?”, P. Landin, http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vad-vill-han-saga/
18 Privata Affärer, nr 1 2008, ”Ikoner har mer än religiöst värde”, http://www.privataaffarer.se/Global/Privataaffarer/tidningen/pdf/2008/PA0108/ikoner_pa01.pdf
19 Expressen.se, 05/10/13, ”Sverige tvättade Lenins blodspengar”, M. Kragh, http://www.expressen.se/debatt/sverige-tvattade-lenins-blodspengar/
20 Cambridge University Press, 2004, ”Jews and Revolution in Nineteenth-Century Russia”, E. Haberer, s. 253
21 Yivo, ”Russian Revolutions of 1917”, http://www.yivoencyclopedia.org/article.aspx/Russian_Revolutions_of_1917
22 Yivo, ”Russian Revolutions of 1917”, http://www.yivoencyclopedia.org/article.aspx/Russian_Revolutions_of_1917
23 Jewish Virtual Library, Encyclopaedia Judaica, ”NICHOLAS”, https://ewishvirtuallibrary.org/jsource/judaica/ejud_0002_0015_0_14819.html
24 Jewish Virtual Library, Encyclopaedia Judaica, ”TROTSKY”, https://jewishvirtuallibrary.org/jsource/judaica/ejud_0002_0020_0_20062.html

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *