En blogg om juridik, politik, livet och historia

Kolonialismens konsekvenser

Detta skrev jag till ett seminarium på historieutbildningen:

Kolonialismen gav en mängd konsekvenser, både positiva och negativa, då som nu. Till kolonierna spred sig teknik, verktyg, medicinier, jordbruk, språk, utbildning m.m. Sedan kolonialismen har europeiska språk som afrikaans, engelska, italienska, portugisiska, franska och spanska varit utbredda officiella språk i flera afrikanska länder. Bland det negativa finns slaveriet (som dock redan existerade mellan afrikanska grupper), exploateringen av inhemska resurser, som diamanter, guld, gummi, m.m. Faktum är dock att Storbritannien förbjöd slavhandel i imperiet redan 1807 genom ”Slave Trade Act 1807”, och själva slaveriet 1833, genom ”Slavery Abolition Act 1833”.

Kolonialismen spred också kristendomen till Afrika.

Den franska koloniseringen av Algeriet har gjort att algerier idag utgör en stor del av Frankrikes befolkning. Hur Storbritanniens kolonisering av Indien förde många indier tillbaka till England, kan man läsa om i boken ”Counterflows to Colonialism: Indian Travellers and Settlers in Britain, 1600-1857”.

Så tydliga spår av kolonialismen finns kvar än idag. Den så kallade ”kapplöpningen om Afrika”, då imperialistiska europeiska länder stred om att kolonisera Afrika, ligger till grund för dagens landsgränser på kontinenten. Under Berlinkonferensen, eller Kongokonferensen, som anordnades av Otto von Bismarck och där även Sverige deltog, delade man upp kontinenten mellan sig. Någon hänsyn till kulturella och etniska skillnader mellan de afrikanska folken, togs knappast. Detta har bidragit till de många konflikter och problem som präglat Afrika sedan dess.

Men vad man inte får glömma är, att kolonialismen inte försvunnit, utan snarare ersatts av en nykolonialism. Afrika är fortfarande världens rikaste kontinent när det gäller naturrikedomar, men människorna är de fattigaste i världen. Så intresset för Afrikas rikedomar har knappast försvunnit. Faktum är ju att stormakter och storbolag fortfarande blandar sig i ländernas affärer, och har gjort det ända sedan kolonialismen officiellt försvann. USA:s militärkommando ”United States Africa Command”, AFRICOM, är aktiv med militär verksamhet och operationer i ett 50-tal afrikanska nationer (LÄNK). Följande karta visar amerikansk inblandning i Afrika: http://i.huffpost.com/gen/3015142/images/n-AFRICA-628×314.jpg.

Ett talande exempel är Patrice Lumumba, som ledde frihetsrörelsen i Kongo och blev landets premiärminister 1960. Han utsattes för en rad mordförsök av den amerikanska och troligen också brittiska underrättelsetjänsten, eftersom han gick emot dessa länders ekonomiska intressen. Han dödades till slut 1961. Professor Georges Nzongola-Ntalaja har i The Guardian kallat Lumumbas död för ”the most important assassination of the 20th century” (LÄNK).

Nzongola-Ntalaja fortsätter:

It is in this regard that Patrice Lumumba’s determination to achieve genuine independence and to have full control over Congo’s resources in order to utilise them to improve the living conditions of our people was perceived as a threat to western interests. To fight him, the US and Belgium used all the tools and resources at their disposal, including the United Nations secretariat, under Dag Hammarskjöld and Ralph Bunche, to buy the support of Lumumba’s Congolese rivals , and hired killers.

Man ser ofta svältande afrikaner på tv. Men får man någonsin en förklaring till varför det är så eländigt? Det ska bara vara så. Sen ska vi skicka mer eller mindre meningslösa pengar till dessa länder, pengar som aldrig löser problemet. Bistånd och små donationer är i detta fall som att plåstra ihop en skottskada. Det går inte. För att göra någon riktig skillnad måste man gå till roten av problemet. Men det verkar västerländska makthavare och journalister inte ha någon större lust att göra. De sitter ju i samma internationella nät som företagen och staterna som fortsätter att exploatera kontinenten. Sen kan man såklart inte skylla allt på andra. Människorna i dessa länder har ett mycket stort ansvar själva. Det finns ju länder i Afrika som aldrig riktigt koloniserades, som Liberia och Etiopien (LÄNK), men de är knappast några förebilder för det. Det finns flera viktiga förklaringar till den eländiga situationen i Afrika. Men jag tror i vilket fall att exploateringen av naturresurser och den mediala tystnaden kring detta, är en sådan viktig förklaring.

Hur exploateringen går till kan exemplifieras med den israeliske miljardären Dan Gertler, som köper upp gruvor billigt av korrupta ledare i Kongo, skyddar dem med beväpnade vakter, och sedan tjänar enorma summor själv, medan landets befolkning på 77 miljoner lever i fattigdom.

– Dan Gertler is essentially looting Congo at the expense of its people, säger Jean Pierre Muteba, chef för en grupp av icke-statliga organisationer som övervakar gruvsektorn i Katanga-provinsen, där de flesta av Kongos koppar ligger, till Bloomberg Business (LÄNK).

He has political connections, so state companies sell him mines for low prices and he sells them on for huge profits. That’s how he’s become a billionaire.

Men hur många känner till Dan Gertler, eller någon av de andra personer och företag som stjäl Afrikas tillgångar? I princip ingen. Det finns knappast något intresse att avslöja dem, förutom enstaka artiklar här och där som få läser.

Richard Langéen

« »