4

Mänskliga rättigheter – ett livsfarligt bedrägeri

Libyens flagga efter Khadaffi.

Denna text författade jag till en seminariediskussion på historieutbildningen. Läraren, som är historiker, skrev om arbetet att det är en ”mycket riktig” slutsats att mänskliga rättigheter kan fungera som legitimering av utrikespolitiskt beslutsfattande. Det intressanta är, att jag jämför västerländska ledare med diktatorer som Saddam Hussein och Khadaffi. De senare har framställts monster, trots att de förra knappast är bättre.

Mänskliga rättigheter är för mig ett ganska tomt begrepp. En annan person på kursen skriver att begreppet mänskliga rättigheter ”grundar sig i vad vi i västvärlden anser vara en universell princip som bygger på vår syn på demokrati och människans värde i sig”. Jag vill nog gå ännu längre, och säga att mänskliga rättigheter till stor del är ett bedrägeri som används som förevändning för att tjäna intressen hos främst en västerländsk elit och Israel. Det finns flera exempel på detta. Irakinvasionen 2003 skedde officiellt för att Saddam Hussein påstods vara ett stort hot mot människor eller t.o.m. världen. Några massförstörelsevapen hittades dock aldrig. USA anföll ändå landet – utan FN:s stöd. Med andra ord: det fanns andra intressen. I sitt akademiska arbete ”The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy” skriver de ansedda amerikanska professorerna John Mearsheimer och Stephen Walt, att det var Israel, med hjälp av den neokonservativa rörelsen och den sionistiska lobbyn i USA, som drev fram ett krig för att eliminera en stark fiende. (LÄNK) Publishers Weekly skriver om deras slutsatser att ”the Iraq war … almost certainly would not have occurred had [the Israel lobby] been absent”. (LÄNK) I efterhand så vet vi att USA:s makthavare far med osanning. (ex. LÄNK)

Saddam Hussein var knappast någon trevlig person. Men titta på landet efter USA:s ”Operation Iraqi Freedom”: så många som en miljon människor kan ha dött (LÄNK), miljontals människor har flytt och Irak har blivit ett ytterst våldsamt samhälle där grupper som Islamiska staten härjar. Så är Västerlandets ledare ”trevligare” figurer, när deras interventioner skapar samhällen som kanske är värre än vad diktatorer som Saddam Hussein lyckades med?

Ett annat exempel är Libyen i Afrika. Khadaffi var knappast heller någon svärmorsdröm, men hur har landet blivit efter den internationella militärinsatsen 2011, som bildades under förevändning att skydda civila och gick under det positivt laddade namnet ”Operation Unified Protector”? Från att ha varit ett av Afrikas rikaste länder, har det förvandlats till ett våldsamt kaos. 2011 rapporterade svenska media dagligen om Libyen, och tidningarna var ofta snabba med att stödja den militära insatsen. Det gick att läsa saker som: ”När FN nu agerar mot Gaddafi testas normen om skyldigheten att skydda civila mot förtryck. Ingripandet i Libyen är därför principiellt viktigt och kan bli ett prejudikat inom den internationella rätten.” (LÄNK) Men efter 2011, och efter att Khadaffi störtades och brutalt dödades (i praktiken med Natos och Sveriges hjälp), har media varit väldigt tysta. Det är tydligen inte lika intressant att rapportera om något, där man själv bidragit till mänskligt lidande.

Det finns olika rapporter om vad som verkligen hände och vilket våld som användes av de olika sidorna i Libyen. I juni 2011 släppte Amnesty en rapport som sade att anklagelserna mot Khadaffi var kraftigt överdrivna. Den tvivlade också på ensidiga rapporter från västerländska medier att den så kallade proteströrelsen var ”helt fredlig” och ”utgjorde ingen säkerhetsutmaning” (LÄNK). The Independent skriver om rapporten:

There is no evidence that aircraft or heavy anti-aircraft machine guns were used against crowds. Spent cartridges picked up after protesters were shot at came from Kalashnikovs or similar calibre weapons.
The Amnesty findings confirm a recent report by the authoritative International Crisis Group, which found that while the Gaddafi regime had a history of brutally repressing opponents, there was no question of ”genocide”.

Så här kan man läsa i The Guardian i oktober 2011, alltså efter Khadaffis död, under rubriken ”If the Libyan war was about saving lives, it was a catastrophic failure”:

On Tuesday, Human Rights Watch reported the discovery of 53 bodies, military and civilian, in Gaddafi’s last stronghold of Sirte, apparently executed – with their hands tied – by former rebel militia.

Oavsett vilken kålsupare Khadaffi var, så var de ”rebeller” som Nato och Sverige stödde, knappast bättre, varför det återigen går att ifrågasätta begreppet mänskliga rättigheter, som användes för att upprätta den så kallade flygförbudszonen i Libyen 2011. Rebellernas brutala metoder syntes alltså redan under konflikten, och sedan efteråt ända fram till idag. I mars 2016 säger FN att Libyen blivit Islamiska statens starka fäste. (LÄNK)

Den bild som jag målat upp av Libyen, bekräftas i Human Rights Watchs globala rapport från 2016. HRW skriver att landet – 5 år efter Natos så kallade humanitära insats – lider av en svår ”humanitär kris” med våldsamt dödande, en rättslig systemkollaps, nästan 400 000 internflyktingar, ökade störningar i bastjänster såsom kraft- och bränsleleveranser, osv.

HRW skriver:

Forces engaged in the conflict continued with impunity to arbitrarily detain, torture,unlawfully kill, indiscriminately attack, abduct and disappear, and forcefully displace people from their homes. The domestic criminal justice system collapsed in most parts of the country, exacerbating the human rights crisis.

Armed groups that pledged allegiance to the extremist group Islamic State (alsoknown as ISIS) continued to commit serious human rights abuses, including unlawful killings and summary executions, and succeeded in expanding and gaining control over towns in the center of the country, including Sirte.

Trots vissa fredsförsök finns det ”inget slut i sikte på krisen”, skriver HRW. Dessutom visar rapporten att dagens Libyen präglas av samma maktmetoder som under Khadaffi:

Since Gaddafi’s overthrow in 2011, civil and military courts around the country continued to impose death sentences … Militias and criminal groups throughout Libya continued to abduct and forcibly disappear hundreds of civilians, including civil society activists, politicians, and nongovernmental organization (NGO) workers with impunity. According to the Libyan Red Crescent, at least 600 people went missing in such circumstances between February 2014 and April 2015 … Armed groups continued to harass, attack, and kill journalists … Some international journalists reported harassment by Tripoli authorities, including questioning over contents of reports and threats of expulsion.

Ännu mer intressant blir det, om man går tillbaka i tiden och läser HRW:s globala rapport från 2010 (LÄNK), alltså innan Khadaffi störtades. Den bild av landet som målas upp där, är betydligt ljusare än idag. Det talas visserligen om politiska fångar, bristande yttrandefrihet, dålig behandling av invandrare, korruption m.m. Men den kommer inte i närheten av årets dystra och skräckinjagande rapport. 2010 skrev HRW även positiva saker som:

Libya’s international reintegration continued to move ahead despite the government’s ongoing human rights violations. Driven by business interests and Libya’s cooperation in combating terrorism and irregular migration, European governments and the United States strengthened ties with Libya during 2009. On the domestic front, government control and repression of civil society remain the norm, despite some movement toward reform … Nevertheless, 2009 saw some space for criticism in the press, proposed reform of the penal code, and greater tolerance for public protest by victims’ families seeking disclosure and redress for a 1996 prison massacre … there has been an opening for greater debate and discussion in the press … Libya continues to share intelligence on militant Islamists with Western governments, and the United States and United Kingdom continue to consider it a strategic partner in counter terrorism efforts.

Att mänskliga rättigheter till stor del är ett hyckleri, kan också belysas med det faktum att västerländska makthavare mycket väl kan vara allierade med grymma diktatorer, så länge det passar deras intressen. USA var länge vän med Saddam Hussein, och hjälpte honom t.o.m. använda biologiska vapen under Iran-Irak-kriget på 1980-talet (LÄNK). Västvärlden hade under 2000-talet välkomnat Khadaffi in i världssamfundet, men sedan passade det inte längre 2011. (LÄNK, LÄNK) Västländer är allierade med Saudiarabien, trots att det är en av världens mest brutala regimer. (LÄNK) USA gjorde ingenting mot Bahrains och Saudiarabiens brutala tillslag mot demonstranter i Bahrain under den så kallade arabiska våren. (LÄNK) Men Khadaffi – som fortsatte vara en politisk och ekonomisk ”vilde” i världen (se t.ex. hans FN-tal från 2009: LÄNK) och som var mycket kritisk mot Väst och Israel – störtade man. The Guardian kallar den militära insatsen i Libyen för ”another neocon war”, och lyfter bland annat fram att Khadaffi ville upprätta en afrikansk union under en egen valuta baserad gulddinar, något västvärlden ogillade. (LÄNK). 2014 skrev samma tidning att ”Gaddafi has gone but Libya is more dangerous than ever, thanks to the west”. (LÄNK)

Så var är de mänskliga rättigheterna idag? Inte i Libyen i alla fall.