Jur kand Richard Langéen: Mångkulturell rättsstat en utopi

Detta rättsteoretiska arbete skrev jag i en kurs på juristutbildningen, som svar på Åsa Vindals juridikuppsats ”Globalisering och dess konsekvenser”:

Åsa Vindal skriver i sin uppsats att globaliseringen och den tekniska utvecklingen håller på förändra juridiken i grunden, att vi kommer få se en mer dynamisk juridik präglad av etik och fokus på individen framför kollektivet. Vindal målar vidare upp en framtidsbild som säkert är ideal och välkommen bland makthavare i väst, då den följer just den agenda som de själva dikterat, men som för andra kanske mer framstår som utopisk. Åsa Vindal skriver att ”Juridiken kommer att omvandlas från att ha varit nationens maktinstrument och kontrollverktyg till att bli ett globalt, frivilligt hjälpmedel” och i slutändan bilda ”en ny global rättsordning”. Hennes uppsats bär underrubriker som ”Nationalstaten suger – Demokratin duger” och dryper av politiska försatser från västerländska teoretiker som den liberala folkpartisten Mauricio Rojas samt sociologerna Anthony Giddens och Margareta Bertilsson, som alla mer eller mindre delar syn på individen, världen och globaliseringen. Längre upp i artikeln råder konsensus om att vi är på väg mot en ”världsförfattning”, även ”världsstat” nämns. Detta är för mig en utopi, en orealistisk framtidssyn. Åsa Vindals slutsats förutsätter att de ideologiska premisser som presenteras i hennes artikel stämmer. Köper man inte dessa premisser, vilket jag inte gör till fullo, faller slutsatsen. Då uppgiften efterfrågar hur jag ställer mig till hennes beskrivning av globaliseringen och juridiken, kommer jag också göra just detta, presentera min bild.

Onekligen är det så att både globaliseringen och den tekniska utvecklingen har förändrat juridiken och kommer fortsätta göra det i viss uträckning. Detta syns inte minst i Sverige, som dels varit EU-medlemsstat i snart tjugo år, dels varit framträdande inom IT ungefär lika länge. EU har omdanat den svenska rätten bland annat genom direkta individuella rättigheter (Van Gend en Loos-fallet), större betydelse av rättspraxis, ett mer pluralistiskt synsätt på rättskällor samt en introducering av allmänna rättsprinciper och grundläggande rättigheter. Samtidigt har internet skapat en snabb och digital värld med helt nya juridiska möjligheter, förutsättningar och utmaningar. Tidigare helt fysiska begrepp ska plötsligt fungera i en mer global virtuell värld där tekniker förändras allt snabbare och där olika medier alltmer smälter samman, vilket kräver en mer dynamisk juridik.

Juridiken kommer gå ”hand i hand” med den tekniska utvecklingen då denna knappast lär avta. Men den tekniska utvecklingen innebär inte per automatik en kosmopolitisk världsstat med en universell moral och etik. Utvecklingen innebär alltså inte nödvändigtvis, som Vindal påstår, en juridik som är mer ”moralunderstödd och liksom det övriga samhället präglas av mångfald och tolerans”. Det finns ingenting som säger att den globalisering som införts i framför allt västvärldens länder framkallat mer moral och tolerans, utan snarare större motsättningar och problem. Det finns inte heller något som absolut säger att globaliseringen kommer fortsätta som den hittills gjort. Det stämmer att världen de facto är mer global och mångfaldig, bland annat i den mening att invandring gjort väst multikulturellt och komplext på ett sätt som det aldrig tidigare varit. Det stämmer också att tekniken och internet gjort det lättare och snabbare att kommunicera över gränserna. Detta behöver dock inte alls betyda att det kollektiva försvinner. Teknikutvecklingen och internet har bara begränsad inverkan på den sociala dynamiken och raserar i sig inte nationer, där den starkaste och mest betrodda moralen finns.(1)

Till skillnad från vad Åsa Vindal skriver i sin uppsats från 2005, ser vi idag, sju år senare, hur globaliseringen med sina flaggskepp som EU och euron samt den västerländska kapitalismen i spetsen håller på att kollapsa, samtidigt som nationalistiska krafter reser sig över Europa, inte minst i Ungern och Grekland. Vi ser också hur Ryssland, Kina, Indien och Iran tillsammans med vissa länder i Sydamerika och Afrika håller på att bryta sig ur USA:s globala finansiella grepp, bland annat genom det så kallade BRICS-samarbetet(2), och skapa ett nytt paradigm. Sett i dagens ljus framstår Åsa Vindals artikel, som publicerades flera år innan finanskrisen, något naiv. Även om också dessa senare länder samarbetar globalt delar de inte samma kulturmarxistiska självförakt och strävan efter nationell upplösning som politiker och makthavare i väst ofta gör. I stället är nationell och kulturell stolthet inte alls ovanligt. I t.ex. Sydamerika kan nationalismen vara mycket stark, inte minst på grund av USA:s långvariga kränkningar mot deras suveränitet och folk.

Vad vi just nu ser är två världsordningar som kolliderar, en amerikansk-västerländsk och en icke-västerländsk. Den förra förespråkar global dominans(3) och nationell upplösning, medan den senare i åtminstone större utsträckning förespråkar ömsesidig nationell respekt och bilaterala överenskommelser, vilket t.ex. visat sig i de olika världsåskådningarnas hantering av Irans kärnprogram, Syrien-konflikten, den reella kinesiska uppbyggnaden av Afrika(4) (till skillnad från Västerlandets betydligt mer rovgiriga och egoistiska neokolonialism(5)) m.m. Vi ser också hur globala institutioner som FN och den internationella brottmålsdomstolen, ICC, förlorar i legitimitet och värde då de inte klarar av att uppfylla sitt syfte och agera opartiskt, utan i stället går västerländska intressens ärenden.(6)(7)

Allt detta är av vikt om man vill förstå juridikens framtid. En del av Åsa Vindals slutsatser förutsätter fortsatt västerländsk hegemoni, medan jag menar att detta övervälde dels inte är önskvärt, dels kommer falla och därmed inte kan utgöra en självklar premiss för en analys av framtidens juridik.

H. L. A. Harts igenkänningsregel lär oss att det i grunden är juristerna som bestämmer vad som ska utgöra juridiken i ett samhälle, baserat på vad som är accepterat av folket. Försvårat kan man säga att igenkänningsregeln är ett komplext förhållande mellan jurister och medborgare där juristerna själva dessutom är medborgare och knappast oberörda av detta, vilket innebär att de, medvetet eller omedvetet, är påverkade av den egna nationens kultur, historia och etik. Förenklat kan man säga att igenkänningsregeln är en lista av de rådande rättskällorna i ett samhälle. Varje samhälle har alltså sin egen igenkänningsregel. ”Lägg märke till att erkänningsregeln kan variera från rättsordning till rättsordning”, skriver Christian Dahlman i ”Rätt och rättfärdigande” (2010, Studentlitteratur). Islam kan till exempel sägas utgöra en egen igenkänningsregel, som bestäms av islamiska jurister, då den erkänner Koranen, sunna (profetens exempel), ijma (praxis) och qiyas (tolkning) som sina rättskällor. Igenkänningsregeln blir således inte starkare i en kosmopolitisk värld där olika kulturer, religioner och folkslag ska slåss för olika intressen inom samma territorium, utan i stället blir den svagare då varje nation (läs folk, kultur och religion) kan ha sin egen igenkänningsregel som strider med de andras. En sådan kollision uppdagades till exempel när SVT:s Uppdrag granskning den 16 maj 2012 avslöjade hur moskéer i Sverige struntar i den svenska rättsordningen och ger företräde åt sin egen.

Ett rättssystem som inte är allmänt accepterat i ett samhälle kan inte sägas vara moraliskt och effektivt, och därmed inte juridiskt gångbart. En värld av mångfald kräver en värld av juridisk mångfald, där tekniken kan göra juridiken mer dynamisk – så länge nationernas särart respekteras.

Richard Langéen

Källor:

1. John Lloyd (2006), Harvard study paints bleak picture of ethnic diversity, http://ft.com/cms/s/0/7e668728-5732-11db-9110-0000779e2340.html#axzz1wLe1Z9oA
2. BRICS, http://en.wikipedia.org/wiki/BRICS
3. Noam Chomsky (Ordfront förlag, 2004), Hybris : USA:s strävan efter global dominans
4. Deborah Brautigam (2010), The Dragon’s Gift: The Real Story of China in Africa
5. Shou Wang Mai Tian (2011), The West’s Neo-Colonialism in Africa Unmasked, http://www.focac.org/eng/jlydh/mtsy/t837629.htm
6. Mehdi S. Shariati (2009), UNITED NATIONS AND THE CRISIS OF LEGITIMACY: The Anatomy of One of the Organs of Hegemonic Powers, http://www.payvand.com/news/09/feb/1277.html
7. Sofia Haraldsson (Lunds universitet, 2009), Internationella brottmålsdomstolen – en garanti för rättvisa?, http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1558145&fileOId=1564556

3 thoughts on “Jur kand Richard Langéen: Mångkulturell rättsstat en utopi”

  1. Sverige präglas ju inte alls av mångfald och tolerans utan snarare av enfald och intolerans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *